Allt har kraschat, landat och diffust har blivit klasklart. Prioritet för att vara produktiv. Jag har funderat, analyserat och kommit till underfund med hur oattraktivt det är att ständigt vara rapporterande. Nutidsfenomen äcklar mig plötsligt, all social media kväver det kreativa flödet till att bli något definitivt då forum för varje enskild sak finns specifikt att tillgå. Fyndigt formulerade hävdanden som karaktäriserar dig på twitter, vardagsbetraktelser på facebook, hobbyfotograferna på instagram som plötsligt blev arty då de kom på fotofilter. Dagens outfit på lookbook, insperationsbilder på pinterest och sedan sammanfattningen av alltsammans på en blogg som ingen läser.

Jag vill inte vara med er. Inte längre. Nu rynkar jag på näsan, sätter mig själv högre och prioriterar bort smutsen från andra. Opersonligt men konkret personligt sållade jag bort hälften av mina vänner på facebook och snart raderar jag hela skiten.

Det är femton månader sedan jag trillade ned i ett svart hål, blev ett med panikångest och denna ändlösa depression bröt ut. Jag har provat  nästan allt förutom knark och inget tycks bota. Jag har varit så äcklad, känt sådan skuld och ångest över ångesten att diverse forum varit ett plats att kamouflera den egentliga tillvaron.

Jag måste försöka erkänna hur det är och sluta hymlandet om jag någonsin ska komma ikapp och en dag må bra.

Vi säger inte riktigt hejdå än, bloggen och jag men inläggen kommer att dyka upp med större glapp om än betydligt mer kvalitativt. Här finns inte längre rum för interna kodord, hävdanden eller menlösa vardagssysslor.

Förutom två halvskrivna böcker så har tiden stått stilla och dessa åtta månader bortanför Stockholm har majoriteten av tiden gått ut på att stirra i taket.

Min tid är numera värdefull och jag skulle aldrig för mitt liv låta den spillas på att involvera mig i värdelöst nonsens. Så brinn i helvetet sociala medier och folket med det.

Tvingade Helena som aldrig tagit ett bloss i sitt liv att röka på bild, för att verka cool.

Jag är bakis. Det är söndag, natten till måndag. Skulle åkt hem för flera timmar sedan men blev kvar hos Hellan, eller rättare sagt Hellans föräldrar. Allt är så bra här. Vi fick hemmagjorda hamburgare, kanske de godaste jag ätit då allt var gjort från grunden, bröden, såsen och burgarna var grillade. Jag fotade fantastiska bilder i idag och igår, de tjatas om dem och de kommer, men Hellans internet är så segt att jag får utbrott. Vi cyklade. Jag hittade en groda. Inget hände. Då vi rastat hundarna så väntade en fet padda utanför på mig. Vad skall det bli härnäst?

Jag har en t-shirt som luktar Helena. Har fått den av Helena. Helena har en likadan kvar. Helena har haft den som pyjamas i tio år. Helena har klippt i den. Helena och jag ska ha likadana tischor. Helena och jag pratar varje dag.

Kvällen innan de åkte iväg till Australien tog vi farväl i iskall vinternatt. Verkligheten var surrealistisk och jag litade inte på att de verkligen skulle vara borta ett år. Tre veckor kanske, fast tänk om? Jag fick parfymerade mjukisråttor som skulle påminna om dem vid akut sakningsattack. Indränkta i deras respektive signaturparfymer skulle de nog hålla sig minst ett år, men jag plastade in de till nödsituationer i alla fall.

I den nattliga lokaltrafiken påväg hem ringde min expojkvän och berättade att några kollat på lägenheten. Vi hade just gjort slut, jag hade hatat allt från planlösningen, till golv och väggar. Jag vantrivdes från dag ett fram tills sista veckan. Men uppenbarelsen av att några andra skulle invadera och leva i vad som präglats till att bli mitt vårt hem gjorde mig panikslagen. Plötsligt ville jag inget hellre än att bo kvar, övervägde alternativ och anledningar till att vägra flytta men inget argument var drastiskt nog till att kunna rädda tillvaron. I samma veva  insåg jag att jag inte hade något eller någon att falla tillbaka på. Nära vänner utomlands, slut med pojkvän, inget hem, allmänt ångestfylld tillvaro, extremt dåliga familjeförhållanden, svart jobb, noll närvaro i skolan, inga framtidsvisioner, ingen hjälp, ingenting.

Det tog drygt en månad innan jag började tycka extremt synd om mig själv och nära inpå detta nervsammanbrott inträffade något som fick hela min värld att rasa samman. Därefter kom jättedepressionen som jag aldrig lyckats ta mig igenom. De sa att det var viktigt att prata, och jag talade om det jag själv redan bearbetat. Jag är varken dum eller obelevad. Varför skulle jag låta någon annan analysera utifrån vad de läst sig till, iakttagit och begrundat i teorin när jag är vassare på det själv. Hur ska jag kunna respektera en legitimerad psykolog som bär gymnastikskor och blåjeans, som mumlar till svar, nickar och har ett äckligt inställsamt ansiktsuttryck? Jag gjorde slut med honom tre gånger. Han verkade inte fatta det ändå och skickar mig än i dag kallelser fast jag redogjort tydligt att jag kräver att antingen avsluta kontakt eller byta till kvinnlig psykolog. Fyrtio plus eller man med skägg.

Alltså. Jag behöver egentligen varken terapi eller medicin. Jag behöver något att falla tillbaka på. Ett hem. Men sen Helena kom tillbaka från Australien så har hon blivit min enda trygghet. Jag är lite rädd för att kväva henne och egentligen är jag inte den som kan bli särskilt nära, som vill sitta ihop eller som behöver sådan kontinuerlig kontakt. Nej, jag har de flesta på distans och kan klippa banden utan att bli det minsta känslomässigt engagerad. Men jag har kommit i underfund med att mina vänner är det viktigaste jag har för utan dem vore jag ensammast i världen. De är så noga utvalda och supernära att jag aldrig tänker släppa taget. Med det sagt så menar jag inte att jag sörjer de jag sållat bort – tvärtom. Idag har jag bara genuina relationer.

Då jag kommer hem, OM jag nu gör det så ska jag låsa in mig med Mimmi, Filippa och Helena i flera dygn och inte släppa ut dem igen förrän de måste typ gå på toa. Sen kommer jag tvinga på dem någon hederlig ed, blodsbyte, evighetsritualer och regndans.

Denna håller jag på med men den tycks aldrig bli klar. Bilden är usel då den är tagen med mobilkamera. Dock är den stor och handmålad med blandteknik. Inramad och klar kommer någon av er att köpa den dyrt. Börja spara.

Idag har jag försökt vara effektiv men varit helt handlingsförlamad. Det är så jävla jobbigt att flytta och dagarna emellan slutar man leva och gör ingenting fast det egentligen är superbråttom med allting. Jag borde ju egentligen vara proffs då jag ju i princip inte gjort annat. Stabiliseras inte min tillvaro kommer jag att bli knäpp på riktigt.

Att beropå stress i torsdags spelade vi pingpong i en galleria och blev fotade. Hade jag inte fått betalt hade jag förmodligen fått ett utbrott, men jag höll igen. Log. Var snäll. En sista gång på andras villkor. När jag hittade bilderna förstår jag att jag borde gått på magkänsla och rytit ifrån.

Godmorgon. Jag har inget att tillägga. Återkommer lite senare.

Hellan är här, hon kom igår för att spela pingis och hjälpa mig med flytten. Jag är så glad att jag har henne och då spelar inget annat någon roll.

Sist hon var här så sov vi i tio dygn i en koja i vardagsrummet.

Jag kan inte sova för jag grubblar så mycket. Gick ut. Rökte. Sprang. Gungade. Är nu yr men kan inte kräkas. Kollade gamla bilder. Ser hur ringarna under mina ögon successivt har växt fram. Jag har sedan jag var barn alltid trott och känt mig tio år äldre än vad jag är. Nu ser jag tio år äldre ut. Bedrövad. Glåmig. Har slutat med cola light och onaturliga tillsatser men det utvecklar jag en annan dag. I natt blev jag jagad av björnar och i förrgår var jag hos frisören som färgade mitt hår med choklad. Nu svarar jag på mail upp till ett år gamla, klämmer in – bättre sent än aldrig och sådana klyschor. Förlåt för dålig respons. Eller nej. Jag ska inte be om ursäkt. Livet kom i vägen. Omständigheterna blev som sådana. Nu måste jag sova. Ska upp och tvätta klockan åtta.

Ibland så får jag fan till det. Nu kompromissade jag bara ihop vad vi hade hemma och det blev fantastiskt! Pestobulgur, med feta ost, färsk basilika och rödvinsmarinerade plommontomater karameliserade i rörsocker samt whiskeygratinerad kyckling, serverad med yoghurtsås. Ahh. Så gott.

O.P.I är bland världens bästa nagellack men grunden är det viktigaste om lacken ska hålla sig snygga. Lyssna alltid på Filippa gällande skönhetstips! ( Allt utom cheeseburgardieten, jag lovar den funkar enbart på henne. ) På grand så hittade jag base och top coat från O.P.I i en specialkampanj, båda två till priset av en dvs 139:-!